”Django Unchained” (2012) skriven och regisserad av Quentin Tarantino, vilken film! Vilket hantverk! Vilket manus!
Quentin Tarantino fortsätter i sina egna fotspår med ännu en film som är en slags omskrivning av historien, ett slags postkolonial revidering av historien, if you will! ”Inglourious Basterds”(2009) som handlade om en grupp judar under andra världskriget föll i samma genre, där ger Tarantino också ordet och makten och även handlingen till de som en gång blev fråntagen den.
Det blir också i allra högsta grad tydligt i ”Django Unchained”, där Django, som har arbetat som slav på plantagen hela sitt liv, återfår sin frihet och påbörjar en resa att återta något av det han förlorat. Även om det han lyckas med inte på långa vägar är nog för att skapa en jämnvikt av vad som fråntogs så många på ett så grymt och blodigt sätt som under slaveriet, är det en triumf. Det är som att ge tillbaka lite rättvisa till alla de som aldrig fick någon och spenderade hela liv på ett sätt som vi inte kan föreställa oss.
Och just att Tarantino väljer att bråka med västernfilmgenren som i sig traditionellt har varit fylld med förenklingar och sterotyper, främst av native americans, är ju bara det genialt.
”Django Unchained” är en extremt bra film, manuset är nog det som imponerar mest men det är också oerhört bra skådespelarinsatser av bland annat Jamie Foxx, Samuel L. Jackson och Christoph Waltz. Personligen gillar jag inte superblodiga filmer men det här är inte så blodigt, för att vara Tarantino.
