Said, Sami

Sami SaidI ”Väldigt sällan fin”, Sami Saids debut, får vi följa Noah som i romanens början tar tåget till sin nya studentstad. För Noah som helst vill fokusera på studierna i religion och att läsa om Eritrea kommer omvärlden oroväckande och komiskt nära i studentkorridoren. Lika mycket som”Väldigt Sällan Fin” handlar om identitet, handlar den om hur det är att vara människa 2012. För vad är inte mer karaktäriserade för vår postmoderna värld än en tillhörighet till många olika identiteter; det är också en av de tydligaste skiljelinjerna mellan då och nu. Idag lever vi i en global värld med influenser och tillhörigheter till och från hela världen, där rörligheten är central, till skillnad från tidigare då individens liv karaktäriserades av singulära, ofta nationella identiteter. På så sätt ligger också Saids roman oerhört mycket i tiden. Den ger uttryck för vår tids ständiga förhandlande mellan olika identiteter, vare sig det gäller fotbollslaget, yrkesrollen, landsändan eller det politiska uppdraget.

”Väldigt sällan fin” visar också hur den som inte inkluderas i svenskheten lätt hamnar i en situation där förhandlingar mellan olika identiteter blir allt annat än smärtfria och som Said också visar, ofta humoristiska. Noah är muslim vilket innebär en tillhörighet, han är svensk, vilken innebär en annan identitet, han är också eritrean, vilket innebär ytterligare en tillhörighet. Mycket av romanen handlar om hur Noah försöker förhandla mellan de här olika identiteterna, försöker få de stabila och samstämmiga men det är inte alltid så lätt. Det som gör det problematiskt är bland annat att han inte är inkluderad i svenskheten och själv också har ett visst motstånd till att identifiera sig med den. Han är inte heller helt inkluderad i den muslimska gemenskapen och tillhörigheten till Eritrea, landet han i romanen återvänder till med min sin far och bror, är inte heller helt självklar. Ofta är det Noah själv som motsäger sig en tillhörighet i de olika tillhörigheterna på grund av att de har för snäva ramar, samtidigt är det bristen på gemenskap som ger upphov till dissonansen som han upplever och beskriver genom romanen. Men det är i förhandlingarna mellan de olika identiteterna som berättelsen finns och pulserar och i den ryms både glädje och sorg och stor humor.

I romanens andra del då Noah ger sig av till Eritrea med sin far och bror som utspelar sig i Eritrea utmärker romanen sig särskilt. Här gör romanen den första delen rätta: här växer karaktärerna och här tar berättelsen och skildringarna verkligen fart. Språket blixtrar mer här och komiken är träffsäker. Här förs också en tyst diskussion kring och protest mot mansrollen och skapandet av könsroller. Relationen mellan Noahs far och syster är brilliant beskriven, likaså den av Noahs energiska och uppfinningsrika bror. ”Väldigt sällan fin” är en läsupplevelse värd sin tid! Den får dig att längta efter att läsa nästa bok av Sami Said. Och den har precis släppts: ”Monomani” heter den. Plocka upp den med.Väldigt sällan fin av Sami Said